Långa, korta, gula, fula, sköna, gröna. Vi kan inte leva utan dem. Bokstavligen. De allra flesta är bra, om än inte särskilt minnesvärda. Vissa är exceptionella (de som gillar ens idéer på en gång...) Så finns det tre sorter som är väldigt väldigt jobbiga:
1. Beställaren som vet exakt vad den vill ha och egentligen skulle vilja rita det själv. Jobbar oftast på en kommun och är helt överbelastad, annars hade den ritat det själv. Om man kommer med några egna idéer försvinner de oftast i flödet. Men eftersom beställaren vet vad den talar om blir det oftast bra och vissa egna idéer får faktiskt komma fram. Man kanske inte kommer känna att man ritat det själv, men man behöver heller inte skämmas.
2. Beställaren som vet exakt vad den vill ha men inte talar om det. "Ni är ju experter, jag ville ge er fria händer. Men det här är inte alls vad jag ville ha." Jag är ledsen, men jag missade tentan i tankeläsning. Säger du inte vad du vill ha får du det jag vill ha, så enkelt är det. Och jag är ju expert, ska inte jag veta bäst då?
3. Beställaren som inte förstår att de har fått ett förslag och därför tittar på en med stora ledsna ögon och säger: "Jag ville ju ha grus och inte asfalt här, nu tycker jag inte ni har tagit hänsyn till det vi pratade om." Förlåt, förlåt så mycket, jag ska genast ändra A:et på planen till ett G. Jag förstår att det här traumat har gjort det omöjligt att faktiskt säga någonting om själva förslaget. Men det kanske inte spelar så stor roll hur det ser ut, så länge det är grus där.
Jag menar inte att en beställare ska tacka och ta emot det första förslaget man ger, det blir alltid bättre om man får diskutera och ändra. Men om man nu är väldigt bestämd på VAD man vill ha, berätta det så kan du FÅ det. Jag är din slav, betala min timpenning och jag ritar det du önskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar