Mer gnäll

Som om det inte vore nog finns det fler jobbiga saker. Som att det håller på att renoveras efter en vattenläcka i huset och i princip konstant luktar avlopp på kontoret. Det går att slippa om vi vädrar ordentligt, men det börjar bli ganska kallt ute nu.

För övrigt diskuterade jag och kollega A igår om hur länge de egentligen hållit på med läckan och kom fram till att byggarbetena måste ha börjat i januari. Snart ett år med borrande och avloppsdoft alltså. Hurra.

Skitdagar

Igår var en riktigt dålig dag. Ägnade större delen av dagen med att vara nervös för att vi håller på och budar på en lägenhet. Det avbröt jag bara med att vara nervös för att en kollega fick problem med ett projekt vi hållit på med. Nu när de ska börja bygga upptäcktes det att inmätningen delvis är fel, så alla höjder längs en fasad är 30 cm fel. Som tur är går det att lösa på ett bra sätt, min innan vi kom på det kändes det lite dåligt. Allt det här ledde till att jag hade ganska svårt att koncentrera mig på mina arbetsuppgifter. Som tur är var de inte så komplicerade.

Sedan åkte jag och tränade och precis när jag var klar gick brandlarmet. Varpå min fantastiska överlevnadsinstinkt kickade in och sade: oj så jobbigt att gå ner för trapporna och stå ute och vänta på att få komma in igen och byta om, jag går och hämtar mina saker så att jag kan gå hem direkt istället. Ok, det tog kanske en halv minut, men det är ju inte så smart egentligen om det nu brinner. Får jobba lite på paniken tror jag.

Idag har det varit lite bättre, men fortfarande nervöst för lägenheten. Och eftersom alla mina projekt väntar på att jag ska få besked från olika personer har det varit lite långsamt. Ikväll blir det i alla fall öl, det kan jag behöva!

För att göra allt lite mer irriterande har dessutom min kamerasladd försvunnit från jordens yta. Så jag kan inte visa fina bilder från området vi vill flytta till, eller från Oyster i fredags. Typiskt. Måste komma på nya ställen att leta på.

Sjuk

Vissa morgnar är det väldigt väldigt svårt att motivera sig till att gå upp och gå till jobbet. Då hamnar man lätt i tanken att det skulle vara skönt att få en släng av svininfluensan så att man skulle få ligga hemma i soffan och läsa och titta på tv en vecka. Och så förtränger man att det är väldigt jobbigt att vara sjuk, man blir trött och så gör det ont. När man väl blir så frisk så man orkar ligga i soffan är man oftast så frisk att man ändå måste gå till jobbet. Idag hade det varit fantastiskt att få vara hemma och slöa, men nu är jag här och ska väl ta itu med lite jobb istället för att gnälla på nätet.

Telefonfobi

De flesta jag känner i min generation har mer eller mindre telefonfobi. Allt möjligt görs för att slippa ta upp luren och slå numret. Jag vet egentligen inte vad det är som är läskigt, de flesta man pratar med är trevliga och hjälpsamma i telefon. Till och med mannen som nästan aldrig svarar utan bara lyfter luren och är tyst. Men det är jobbigt och obehagligt att behöva ringa. Tur för oss att det finns sms, mail, facebook och liknande nu för tiden. Ingen anledning att faktiskt prata med folk. Förutom ibland på jobbet då, när man måste. Jag tänkte att det skulle bli någon slags kbt-terapi, men det verkar inte fungera så. Imorgon blir det fler läskiga samtal, stackars lilla mig.

Stämningsbild

Så här såg mitt skrivbord ut strax innan jag gick på semester i mitten av juli:

Fullt med AMA, ritningar och så lite mat. Ett litet tips för att få ihop extra komptimmar: ät lunch medan du jobbar. Jag var dessutom själv på kontoret, så orka sitta i lunchrummet.

Grannar

Min bostadsgård är inte den vackraste i världen. Halva är en lekplats, den andra halvan är gräsmatta och mer eller mindre skötta buskar. Men det finns några rabatter som åtminstone sköts rejält. Några hyresgäster tar hand om dem, rensar och planterar. Det låter ju bra. Men så här ser det ut.

Explosion i färgfabriken någpon? Nu är jag inte överdrivet förtjust i de enskilda blommorna, men jag kan tänka mig att det finns sammanhang där de kan fungera, till och med vara förtjusande. Men allvarligt, röda och neonrosa rosor blandat med gula gullnattljus, orangea (oranga? hm, brandgula) liljor, blå kantnepeta, blåa astrar? Det går bara inte. Som en extra krydda är de som sköter dessa rabatter dessutom av uppfattningen att en rabatt är som vackrast om alla blommor på väg att vissna rensas bort och man ser bar jord mellan de kvarvarande växterna. Gärna uppställda i strikta rader. Tyskar kanskje?

Jag önskar att vi hade en finare gård. Å andra sidan har jag något att klaga på och sucka över varje dag, och det är ju faktiskt kul.

Ovärdelig kunskap

Ibland undrar man vad som fyller ens hjärna. Den borde vara full med växter, deras utseende, använding och andra nyttiga saker. Men vad finns där? Den fantastiska kunskapen att kunna titta på en plan av valfri stockholmsskola och säga vilken den är. En förmåga att se några bilder från en skolgård och säga var de är tagna. Och en tendens att dela in stan i SISABs områden ("ja just det ja, den ligger ju i norr 2"). När ska jag ha nytta av detta? Vad ger det mig? Förutom en stark motvilja mot alla lägenheter som ligger med utsikt över en skola förstås. Tänk så praktiskt om man kunde dumpa valda delar av sin kunskap och fylla på med annat, mer användbart.

Tornparken, Sundbyberg

Igår var det invigning av Tornparken i Sundbyberg. Det är intressant eftersom det är jag som ritat den. Och det är en väldigt väldigt bra park. Titta bara:


I ena änden är en plats för de som vill ha det lugnt, sitta i pergolan och lyssna på fontänen. Jag har inte gjort sommarblommorna, men de snygga perennplaneringarna. Har insett nu i höst att jag är väldigt bra på perennrabatter. Återkommer till det i ett senare inlägg.




I andra änden är det en lekpark. Havstema, med båt, bläckfisk och krokodil. Gummimatta är verkligen roligt för landskapsarkitekter att leka med och så kan man ju motivera med att det är mer tillgängligt.






Dessutom har jag fått specialrita bänkarna, för att få några som fungerar både på de svängda murarna och som långbänkar. Jag gillar långa bänkar. Och så kan man få inte lite färg på dem också.


Det har blivit en populär park för barnfamiljer från när och fjärran. Hoppas bara att även de som inte är så förtjusta i barn kan gilla den.

Boktipset

Nu när det är höst vill väl de flesta bara krypa ihop i en fåtölj med en bra bok. Antar att många med mig har en del olästa larkböcker i hyllan, för oftast vill man ha skönlitteratur. Men det går att förena nytta med nöje, så jag tänkte presentera mina favoritstäder i böckernas värld:

1. Stockholm i Stad-serien av Per Anders Fogelström. Stadens utveckling från 1860-talet till 1960-talet sett ur ett par familjers ögon. Vissa kanske tvingades läsa böckerna i skolan och vill aldrig göra om det, men jag lovar, det är värt det. Det är många spännande händelser, massa dramatik, död och en hel del kärlek. Och det är visserligen en massa böcker, men varje bok är rätt kort. Läs!

2. London Below i Neverwhere av Neil Gaiman. En fantastisk skildring av ett parallell-London där tunnelbanestationernas namn verkligen avslöjar vad som finns där. Kanske klassas som fantasy, men bli inte avskräckt om du inte gillar troll. De flesta är människor, det är bara inte vår värld.

3. Ankh-Morpork i en massa böcker av Terry Pratchett. Definitvit fantasy, och inget för den som inte gillar troll (känn dig inte utpekad på något sätt...). Hur kan man egentligen tycka om en stad där det anses vara självmord om man går in i vissa delar utan att höra hemma där? Det är smutsigt, farligt och oordnat. Och alldeles... alldeles underbart!

Insåg precis att alla mina favoritlitterära städer är smutsiga, farliga och oordnade. Och jag som inte skulle klara mig länge utan alla moderna faciliteter älskar dem. Konstigt? Ologiskt? Skit samma, det är bra böcker.

Klätterväxter

Arkitektens tröst, landskapsarkitektens enda sätt att påverka husen? Det är i alla fall mycket vackert med grönskande fasader, lär väl påverka stadens klimat till det bättre också. Fyrtio dagar och fyrtio nätter efter syndaflodens början hade den i alla fall upphört och vi kunde torrskoda ta oss vidare till stadens gator. Där hittade vi det här huset:

Jag gissar att det skulle vara ganska stiligt även utan vinet, men nu är det helt fantastiskt snyggt. Mer sådant.

Rålambshovsparken

Rålambshovsparken anlades på 1930-talet. Den påbörjades av dåvarande stadsträdgårdsmästaren i Stockholm, Osvald Almqvist, och vidareutvecklades samtidigt som Norr Mälarstrand gjordes iordning av Holger Blom och Erik Glemme. Parken har en stor öppen gräsyta i mitten och mindre rum och detaljer i periferin. Dessutom bjuder den på utsikt över Riddarfjärden och Söder Mälarstrand, samt badmöjligheter. Det är helt enkelt en perfekt picknickpark.


Tyvärr blir det inga fler bilder i detta inlägg, en timme in i vår lördagspicknick kom syndafloden. Tappra höll vi ut, först under en alm, sedan under en filt, desperat önskande att arken skulle komma. Till sist gav vi upp och ilade till närmsta bar. Som tur är ligger den i parken, så det var inte alltför långt att rusa. Blöt blev man i alla fall.

Städa

Varje gång jag avslutat ett projekt vill jag städa mitt skrivbord. (Jag är säkert JÄTTEunik här.) Sätta in alla papper i de rätta pärmarna, slänga gammalt skräp, kanske till och med torka av. Sedan vill jag helst gå hem, det är jobbigt att ställa om hjärnan till att tänka på något nytt. Fast det var ju inte det jag tänkte skriva om. Utan att max två dagar efter städningen ser det lika rörigt ut på skrivbordet igen. Jag jobbar efter systemet "lägg alla papper lite omlott på varandra så att man kan se alla samtidigt". Prydliga högar har aldrig fungerat, då glömmer jag lätt bort vad som var längst ned. Och i mitten.

Jag tror jag ska hävda att jag inte alls är slarvig och dålig på att städa. Jag har helt enkelt mitt egna kreativa system. Och jag glömmer i princip aldrig något. Om jag kommer ihåg ska jag ta ett foto av mitt skrivbord att förgylla bloggen med.

Granskningsmöte

Lite nervöst, men framförallt skönt. Beställaren har hunnit titta igenom ritningar och beskrivningen, hittat det som behöver rättas till och förtydligast och allt kommer bli perfekt till förfrågningsunderlaget. I den perfekta världen.

I den verkliga världen verkar beställaren bara ha tittat på planteringarna och har inget att säga om något annat. Dessutom hade han granskat en gammal ritning, "för det skulle bli så jobbigt att föra över anteckningarna till den nya". Inga problem, jag satt bara och slet med att få det färdigt i tid, titta på den gamla du. Och ja, jag vet att det där är dåligt, vi tog upp det på förra mötet och jag har redan ändrat det. Men det gör inget, tre timmar på ett varmt möte är en favorit, så ta gärna upp saker flera gånger.

Nu är det i alla fall klart (nästan) och ivägskickat. Mer tid till andra saker!

Växtkunskap

Bland det jobbigaste på granskningsmöten är när beställaren tittar på planteringsplanen, rynkar pannan och spänner ögonen i en:
-Den här enen, vad har du för erfarenhet av den?
Fortsättningen på meningen kan vara "för enligt min mening är den usel" eller "för jag har aldrig använt den och är nyfiken på att lära mig något". Och det spelar egentligen ingen roll eftersom svaret är:
-Jag har ingen erfarenhet överhuvudtagen, jag har sett den en gång vid Ullbo. Tror jag. Men den ska gå till den här zonen. Och Splendor säger att den är fin.
Överlag är det ganska svårt att ha blivit växtexpert efter fem år på utbildningen och tre på jobbet. Det är ju inte bara växter man pysslar med. Och jag ser väl inte så gammal ut så jag verkar ha en massa erfarenhet från parkarbete?

Men ingen kunskapslucka är för stor för att överbryggas. Genast packade jag mitt pick och pack, tiggde skjuts och så bar det iväg till Zetas. Där hade de byggt ett nytt hus. Med grafisk betong minsann.

Så med en hög nyinköpta växter till balkongen kanske jag kan lära mig lite mer. Så att jag kan sitta där på mötet, titta tillbaka och säga lite överlägser:
-Som jag ser det behöver man bara kunna sju växter. Den här funkar.

Och på Zetas blommade den kinesiska blomsterkornellen, Cornus kousa v. chinensis (det här var i våras alltså). Den är fin, så mycket vet jag. (Jag vet mer, men man vill ju inte avslöja för mycket heller)

The allotment plot

Jag har alltid känt mig lite lockad av guerilla gardening. Om man gillar gatukonst, grafittistickning och trädgårdar är det svårt att inte gilla konceptet. Men jag är lite för lat för att orka dra igång något själv. Och saknar någon riktigt bra plats att göra det (undanflykter är alltid lätt att komma på). Men det är kul att andra engagerar sig. Det senaste jag hört om är the allotment plot. Från början ett konstprojekt i Wanås men nu utvecklat till att omfatta vem som helst. Bara att skaffa en yta, lite jord och fröer och sätta igång att odla goda ekologiska grönsaker. Än finns det tid att få igång lite odling. Med tanke på regnet kan det till och med vara läge att vänta ett tag. Någon gång ska jag också göra sådant här. Än så länge får det räcka med balkongen:

Bilden är från förra året, i år blev det inte lika grönt. Tomater tar upp mycket plats.

Ulf Nordfjell

Nu är det ett tag sedan, men det är fortfarande roligt att Ulf Nordfjell vann Best Show Garden på Chelsea Flower Show med en trädgård för Daily Telegraph. Tråkigt att man inte lyckades ta sig dit i år heller, den ser fantastisk ut på bilderna. Fånigt att man alltid blir så glad när svenskar utmärker sig utomlands, men så är det. Var på Göteborgs Lustgårdar förra sommaren och tittade på Nordfjells förra Chelseaskapelse "A Tribute to Linneaus" i Botaniska trädgården. Också en väldigt vacker trädgård.


Inte det bästa vädret att fota snygga bilder i, men skönt att vandra runt i. Trädgården är liten men välplanerad (så klart) och ger en viss skogskänsla. Kanske ännu mer för britter? Och man kanske inte borde döma skogskänsla efter hur det känns att gå runt i en tallodling. Nåja, det ger i alla fall en viss standard att leva upp till. Och om folk bara slutade använda våra parker och torg kanske vi kan lyckas...

Sluta förstöra mina grejer, ungjävlar!

Jag har alltid haft ett något ambivalent förhållande till klotter, grafitti och gatukonst. Klotter är fult i princip överallt, grafitti kan vara fint på rätt ställe och gatukonst är alltid fint. Framförallt handlar det om vad jag tycker är fint och lite tanken bakom. Gatukonst har ju i princip alltid en tanke och någon har lagt ned en hel del tid på en grafittimålning, men en tag är ful, tråkig och kan skapas av vem som helst. Men nu börjar man bli stor och platserna jag ritar blir byggda och färdiga. Och man blir lite lite mer beskyddande. Tror i och för sig att jag skulle tycka det var lite kul med gatukonst på något jag gjort, men kom i närheten med sprejfärg och jag ska visa dig nya intressanta användningsområden för burken.

För att inte tala om vandalisering. Ge fan i att hoppa på armstödet till bänken eller stoppa småsten i fontänen så att vattnet blockeras! Jag har jobbat väldigt länge med projektet, vem är du att förstöra det? Väx upp ungjävlar, bli kreativa på riktigt eller skaffa ett jobb, men håll er borta från mina grejer!

Till paris till paris ska vi rida på en gris

Imorgon åker vi till Paris! Så det blir lite ont om uppdateringar några dagar. Dessutom verkar min kamerasladd ha försvunnit från jordens yta, så det kan dröja ännu längre innan det blir nya inlägg med bilder. Här kommer några svanar så länge:

Scary

Man går där helt lugnt och inventerar skolgården. Så svänger man runt ett hörn och får syn på det här:

Aaaaargh! Vem kom på idén att ha en jättebebis som tittar upp ur marken? Vem? Med ett litet täcke till. Undrar hur många elever som får mardrömmar av den.

Sista chansen

Idag är sista dagen att rösta i Metros arkitekturtävling. Fyra arkitektkontor har ritat varsitt förslag på förbättring i Stockholm. Jag är inte säker på att jag verkligen skulle vilja se något av dem utfört, men det är roligt att även lite galna idéer presenteras i tidningar. Och framförallt är det roligt att folk får rösta på hur det skulle kunna vara i framtiden och inte bara vilket som är Stockholms fulaste hus.

Copywriting

Om det är något arkitekter är dåliga på så är det att skriva texter om sina projekt. Så fort det ska bli en presentation åker klichéerna fram. En härlig plats att njuta av solen, mysigt, ett spännande möte eller vad det nu kan vara som är populärt för dagen. Och det var ju inte direkt så att man fick öva skrivande på utbildningen. Jag hoppas det har ändrats, men jag tvivlar. Istället är presentationstexten något man slänger ihop dagen innan, och att kunna formulera sig intressant och informativt är inte alla förunnat. Jag brukar trösta mig med att de boende, kommunfolket och så vidare som ska titta på presentationen i alla fall inte sett så många så att de känner igen "häckar delar in trädgården i mindre rum, där man kan sitta avskilt men ändå ta del av världen"-skiten som man oftast pressar ur sig.

Men nu har jag en annan tröst. Vad man än skriver är det svårt att nå upp till texten jag hittade idag (arkivstädning): ett litet träd med blodfärgade blad. Okej om de skrivit blodröda, det känns ju mest som en iögonenfallande färg. Men blodfärgade? Kände de inte associationerna man får? Eller är det bara jag som har konstiga tankebanor? Fast resten av kontoret höll med, så jag är inte helt unik.

Bara för att jag skrev så här kommer jag säkert snart att hitta något jag skrivit alternativt skriva något som är ännu värre. I så fall lovar jag att skriva ner det också. Tills dess får vi alla jobba på att skriva bättre, ha färre klichéer och framförallt: sluta använda ordet rumslighet i närvaro av icke-arkitekter! Det fungerar bara inte.

Arkitekter

Det är alltid roligt att gnälla på beställare och entreprenörer och ibland är det dessutom motiverat. Men så kommer den dag då man inser att det inte går att skylla på någon annan. Det är helt totalt mitt fel. Och inte ett litet lätt skrivfel som gör att man måste lösa saker på plats men utan extra kostnad utan ett totalt korkat borde verkligen vetat bättre-fel. Som kanske kommer kosta en massa pengar att lösa. Inte bra, det är inte så det ska gå till. Gör om, gör rätt, kolla upp saker noggrannare till nästa gång.

Tak

Och så ett snyggt litet tak, bara för att.

Smitvägar

Varför ska det vara så svårt att förutsäga var folk tänker gå? Och lyckas lägga gångvägarna på rätt ställe? Tror inte jag varit någonstans där det inte funnits en upptrampad stig i gräset. Ofta kan man förstås tänka sig hur folk kommer röra sig, men vill inte asfaltera allt. Så vi får nog leva med stigarna. Eller inte rita något förrän det hunnit snöa och man kan se vägarna. Får testa det på en beställare någon gång.

Här vill man inte gå två meter extra för att hålla sig på trottoaren. I bland är det nog lite lathet inblandat också.

Här är det enda sättet att ta sig mellan två gångvägar att snedda uppför backen. Eller fortsätta/gå tillbaka ett tiotal meter. Inte alltid så lätt att få till det.

Utseendet är allt

Så glad man blir när man inte tittar sig i spegeln innan man går från jobbet och därför missar att man har blyerts utsmetat i halva ansiktet. Å andra sidan är det en chans att känna sig kreativ. Titta på mig, jag jobbar minsann inte bara med datorer, jag ritar saker för hand!

Mönster

Det här huset gör mig glad. Det är så massivt och regelbundet och helt enkelt fint. Det påminner mig om Ryssland, men på ett bra sätt. Undrar om det här är en utbildningsskada? Hade jag tyckt att det var snyggt innan jag blev arkitekt? Det får vi väl aldrig reda på, men jag har en känsla av att många tycker illa om den här stilen. Samma personer som beklagar att man rev gamla Klara. Nåja, jag är också glad att inte hela stan ser ut så här, det är finast med variation. Det här är i alla fall S:t Görans gymnasium.

Små struntsaker

Ibland hakar man upp sig på de små och, i det stora sammanhanget, oviktiga detaljerna. Ska baksandlådan omgärdas av träsarg eller betongmur? Hur kan det vara så svårt att bestämma? Behöver man verkligen fundera på det i flera dagar? Det är inte lätt när man är vankelmodig och det påverkar ändå känslan man får. Nej, det får nog bli trä. Eller?

Bara Pacman kan rädda gatorna

Ja, jag erkänner, jag är lättroad. Det här gjorde min kväll. Gatukonst är den bästa konsten. Gå och titta på Nortullsgatan, hoppas den får vara kvar. Tänk vad tråkigt livet skulle vara om allt vore så perfekt som vi ritar i våra presentationer.

Entreprenören

Man genomför sitt projekt, sliter och svettas in i det sista så att allt som måste med är med. Det går ut på förfrågan och man förlorar sin baby ur sikte. Efter ett tag får man reda på att ett företag kan tänka sig att bygga för lite mindre pengar än de andra och man stämplar om. Nu tror man att allt är frid och fröjd, förutom vissa oundvikliga saker som oupptäckt berggrund, ledningar som inte går där de borde och växter som inte står att finna på jordens yta.

Men så kommer de uppenbarligen oundvikliga telefonsamtalen:
-Eh, hur ska vi göra med det här?
-Som det står i beskrivningen.

-Dom hära skyltarna, var ska dom stå?
-Det står på ritningen.

-Eh, vi missade visst det här när vi demonterade, kan du säga vad som ska vara vart?
-Suck, ja, jag fixar, jag fixar.

Ok, det är ett femtiosidigt dokument med massa mumbo-jumbo som man säkert inte behöver läsa när man jobbat på byggen i trettio år. Men innan man ringer och frågar kanske man kan bläddra lite i papprena? Och innan man börjar riva kanske en byggledare eller så kan kolla upp lite vad som ska bevaras? Vi gör inte allt pappersarbete för skojs skull.

Så händer det förstås ibland att man faktiskt har glömt ta med något. Men det är en annan historia, det tar vi en annan gång. Och det var ju faktiskt därför PMen uppfanns.

Beställare

Långa, korta, gula, fula, sköna, gröna. Vi kan inte leva utan dem. Bokstavligen. De allra flesta är bra, om än inte särskilt minnesvärda. Vissa är exceptionella (de som gillar ens idéer på en gång...) Så finns det tre sorter som är väldigt väldigt jobbiga:

1. Beställaren som vet exakt vad den vill ha och egentligen skulle vilja rita det själv. Jobbar oftast på en kommun och är helt överbelastad, annars hade den ritat det själv. Om man kommer med några egna idéer försvinner de oftast i flödet. Men eftersom beställaren vet vad den talar om blir det oftast bra och vissa egna idéer får faktiskt komma fram. Man kanske inte kommer känna att man ritat det själv, men man behöver heller inte skämmas.

2. Beställaren som vet exakt vad den vill ha men inte talar om det. "Ni är ju experter, jag ville ge er fria händer. Men det här är inte alls vad jag ville ha." Jag är ledsen, men jag missade tentan i tankeläsning. Säger du inte vad du vill ha får du det jag vill ha, så enkelt är det. Och jag är ju expert, ska inte jag veta bäst då?

3. Beställaren som inte förstår att de har fått ett förslag och därför tittar på en med stora ledsna ögon och säger: "Jag ville ju ha grus och inte asfalt här, nu tycker jag inte ni har tagit hänsyn till det vi pratade om." Förlåt, förlåt så mycket, jag ska genast ändra A:et på planen till ett G. Jag förstår att det här traumat har gjort det omöjligt att faktiskt säga någonting om själva förslaget. Men det kanske inte spelar så stor roll hur det ser ut, så länge det är grus där.

Jag menar inte att en beställare ska tacka och ta emot det första förslaget man ger, det blir alltid bättre om man får diskutera och ändra. Men om man nu är väldigt bestämd på VAD man vill ha, berätta det så kan du FÅ det. Jag är din slav, betala min timpenning och jag ritar det du önskar.

Funktionsanpassning

I Sankt Petersburg anpassar de sina trottoarkanter till bilarna. Det ska kännas om man kör upp på trottoaren. Rullstolsburna, barnvagnar cyklister? Varför ska de ta sig fram? Vid närmare eftertanke finns nog ingendera kategori. Kan inte direkt påminna mig om att jag såg någon i alla fall. Nåja, de har ju faktiskt tänkt till lite. Titta på den lilla sänkningen, där är det marginellt lättare att gå. Och det fungerar ju. Var går människorna? Där.

Petersplatsen, Rom

Det är stort. Nej, det är enormt. Det är överdrivet och kanske en smula överdimensionerat. Och det är alldeles alldeles underbart. Peterskyrkan är för stor för att kännas som ett heligt rum, men Petersplatsen känns alldeles rätt. Och som ett fantastiskt exempel på människans storhetsvansinne. Hur stor yta av landet upptar det egentligen, hälften? När du är där, passa på att klättra upp i kupolen. Man får alltid bra utsikt från kyrktorn.

Så här ser det ut inne i kyrkan uppifrån kupolen.

Arkitektur och Kritik

Igår snubblade jag över tidskriften Kritiks blogg. Otroligt underhållande läsning, redaktören Pär Eliaeson är arg på allt och alla. Fast efter ett tag blir man lite trött, finns det verkligen inget som är lite bra? Kritik behöver ju inte alltid vara negativ. Men bloggen är i alla fall fantastisk jämfört med tidskriften Arkitekturs blogg. Den läser jag oftast med ett jaha. Och jag vet att husarkitekterna är den dominerande gruppen, men ett litet inlägg om landskap då och då vore väl inte helt fel? Jag lovar att till och med läsa inredningsinläggen om det blir mer sådant.

Viksjö torg

När jag först kom till Viksjö torg tyckte jag att det var fruktansvärt. En stor öde yta, betongplattor och grus. Men efter ett tag insåg jag att det faktiskt är ett väldigt fint torg. Det är bara inga människor på det.




Och det är väl egentligen nästan alltid ett problem med svenska torg. I presentationerna myllrar det av folk som sitter, äter glass, skejtar... Och så blir klockan fem en tisdagseftermiddag i juli och torget ligger där öde. Men till höger ligger en mataffär, där myllrade det så fint som det alltid gör på presentationsbilder.

Efter ett tag på torget tänkte jag att det kanske inte behöver vara en massa folk hela tiden, torget kan ju vara fint ändå. Dessutom ska ju arkitektfoton vara vackert folkfria. För att inte tala om vad man önskar sig när man turistar och fotar vyer, låtsas att man är den enda i världen som är där.

I motsatt ände från mataffären finns en vacker perennplantering, ritad av Stefan Mattson. Harmonisk och med intressant växtval gör den att torget känns ännu finare.



Trots att den första känslan var avståndstagande får slutet bli: ett fint torg.

Trappa, Vällingby C

Det här trappan är mycket elegant där den sträcker sig mellan det röda kfem-huset och det svarta. Dessutom är den tydligt markerad med ljusare steg högst upp och längst ned. Och glacisen på sidan är ovanligt snygg. Tyvärr är det också en väldigt väldigt dålig trappa. Man kommer gående på övergångsstället och ska svänga upp mellan husen. Och måste gå på snedden i trappstegen. Hur tänkte de? Inte alls? Att det åtminstone är snyggt? Inte är det särskilt bra om man behöver hålla i handledaren heller. Jag vet inte vem det är som ritat trappan, om det är Wingårdh som ritat huset eller White som står för marken. Någon är det i alla fall som borde skämmas lite. Fast det finns ju andra vägar att gå förstås.

Betongmur

Alldeles i närheten av ica maxi hittade jag den här snygga platsgjutna betongmuren. Intressant yta, jag gillar verkligen hur ballasten kommit fram. Och tänk vilket fantastiskt sätt att både dölja fogarna och förhindra klotter! Man skulle förstås kunna experimentera med olika sorts ballaststen och lite olika djup på fårorna för att få ännu bättre resultat. Titta, lära, härma - så skapar vi bra arkitektur.

Allt är inte guld som glimmar

Och även fula hus förtjänar att uppmärksammas. Bad British Architecture skriver om fula hus i Storbritannien. Det kanske inte är en fröjd för ögat, men man kan lätt fastna ändå.

Kvalitet

Idag har jag pysslat lite med en kvalitetsplan. Och jag kan inte låta bli att undra varför beställare vill veta var vi köper kontorsmaterial. Påverkar det verkligen vårt arbete om vi skulle köpa våra pennor från bakluckan hos Firma Berras Skarpvässade Pennor och Bättre Begagnade Bilringar? Blir ju lite sugen på att skriva in det för att testa om de verkligen läser hela planen. Men då blir nog chefen sur.

ICA Maxi, Solna Business Park

Utanför ica förväntar man sig inte en så här snygg plantering. Istället för några slentrian-snöbär får vi en vacker granitmur och en intressant moss-sedummatta. Synd bara att de växer så mycket maskrosor i den. Fast det ser man ju förstås inte så här på lite håll. Och så har de inte börjat blomma än...
Blomlådorna däremot. Jag är kluven. Jag gillar att de är i olika höjd. Men jag vet inte, är de snygga? Och så penséer. Fast dessa har ju en väldigt snygg blå färg. Okej, jag bestämmer mig för att jag gillar det.

Fast jag är väldigt sugen på att gå dit med en spade och rensa lite maskros...

Ny stadstädgårdsmästare

Nu var det visserligen ett tag sedan, men Stockholm har i alla fall fått en ny stadsträdgårdsmästare, Pia Krensler. Lite tidigt att uttala sig om hennes arbete förstås, men jag kan inte låta bli att bli lite ledsen av intervjun i DN. Jag har inga problem med att se utrymme för nya stora parker i Stockholm. Järvafältet kan behöva ordentliga parker nu när det ändå håller på att upprustas, när det nu ska byggas runt Frihamnen kan det väl vara bra att få in lite grönt, Hammarby sjöstad kan väl också få lite mer... Stockholm är stort, mer parker åt folket! Men tummen upp för att ta hand om gatuträden.

Välkommen hem

Inget säger Välkommen hem! som en ledsen barrväxt i en för liten frilagd kruka. Fast det är klart, den matchar ju det varmrosa valvet. Gotta love the '80s!

Vika A1:or

Idag lärde jag mig vika A1:or på jobbet. Det är en förmåga man inte fick öva i skolan. Å andra sidan har jag lyckats jobba i tre år utan att behöva lära mig. Det är helt enkelt inte nödvändig kunskap i branschen idag. Vilket nog är tur, jag var inte så bra på det.

Nystart

Nu är det höst. Visserligen hade vi picknick på en strand igår, men det blev lite kallt och mörkt. Jag har alltid tyckt att hösten är en lämplig tid för nystarter. Nya kläder, nya böcker, nya pennor. Och så en ny blogg. Lite jobbigt att behöva flytta allt från blogg.se, men blogger känns lite lättare att använda. Så så får det bli. Slut med velandet och börja flytta inlägg. Det kommer bli bättre i längden.