Byggen i Stockholm

Det byggs i Stockholm. Ovan mark och under mark, på längden och på bredden. Vissa projekt råkar man bo bredvid och har stenkoll på, andra kanske man lägger märke till tio år senare. För att få lite mer koll på vad som händer kan man följa bloggen Stockholm & Projekt. Den beskriver projekt som byggs, som är under utredning, som det finns förslag på och som någon bara drömmer om. Men nästan bara hus, tråkigt nog. Jag anar att författaren gillar höga hus och håller med Yimby om mycket, men mest är bloggen saklig och beskrivande. Om man inte får nog finns en om resten av Sverige också, Sverige & Projekt.

Vems är staden?

Jag läste en mycket intressant artikel på The Dirt om hur man på olika håll i Washington använder sig av klassisk musik och högfrekventa ljud för att hålla vandaliserande ungdomar borta. På kort sikt har detta visat sig vara effektivt, både Bizets Carmen och höga ljud som inte hörs för vuxna förhindrar tonåringarna att hänga och har minskat antalet brott på de platser där det används (främst i kollektivtrafiken). Det ifrågasätts dock om denna effekt kommer att hålla i sig (bland annat har vandalismen mot högtalarna ökat) och om det överhuvudtaget är rätt att använda obehagliga ljud för att hålla ungdomar borta från offentliga platser. Det är ju inte bara kriminella ungdomar som upplever det som irriterande, utan alla ungdomar och även äldre som störs av ljuden.

Jag tycker att det är märkligt att klassisk musik fungerar bortdrivande, det är ju ändå ljud som många uppskattar, även ungdomar. Lite beroende på hur högt och hur varierande det är förstås. Däremot tycker jag att det är fruktansvärt att använda sig av högfrekventa "myggljud" som bara ungdomar kan höra och som är menade att vara irriterande. Alla ungdomar drabbas vilket i förlängningen snarast lär leda till fler som misstror samhället.

Det är obehagligt med alla sätt som används för att hålla vissa borta från de offentliga rummen. Vi är alla en del av samhället och förtjänar att få använda oss av det som vi själva tycker (utan att skada någon eller något så klart). Att folk hänger i klungor någonstans, vandaliserar och rånar är mycket större problem i samhället som inte kan lösas med att man flyttar människorna någon annanstans. Det man inte ser har man inte ont av? Kanske inte nu direkt, men förmodligen i framtiden.

Redan under utbildningen pratades det om hur man gör parker mindre attraktiva för a-laget och därmed mer attraktiva för den övriga allmänheten. Inte på ett kör bort dem vis, men ändå som ett problem som behöver lösas. Turligt nog var det flera studenter som ifrågasatte att man skulle köra bort dessa människor, att de inte hade rätt att sitta i en park. Nu när jag jobbar har jag som tur är inte fått något uppdrag som går ut på att göra det otrevligt för vissa, men det kanske kommer. Jag kommer att tänka på bänkarna i Malmös nya tunnelbana, de är tydligen gjorda för att man inte ska vilja sitta på dem någon längre stund. Kanske inte så viktigt på en tågstation där nästa tåg kommer om en ganska kort tidsrymd, men vill vi verkligen bo i en stad där inte ens bänkarna är gjorda för att man ska kunna sitta på dem. Om man gör det bra för dem som har det svårast blir det ofta bra även för dem som har det lättare. Stora, sköna, uppvärmda bänkar behöver vi under våra kalla vintrar, för oss själva, för pensionärer, för de hemlösa. Ett tillåtande samhälle där vi jobbar för att alla ska komma in i värmen igen.

Kriget mot förorten

Många gånger tittar man på böcker om stadsbyggnad och känner hur ögonlocken alltmer drar sig nedåt. Så är inte fallet med Där jag kommer ifrån. Kriget mot förorten av Per Wirtén. Jag är så glad att jag äntligen tog mig tid att läsa den, och lite sur för att jag inte gjort det tidigare. Detta är en av de absolut bästa böcker jag läst på länge. Helt välförtjänt har den hyllats och fått priser. Alla som har något som helst intresse för städer, historia, människor eller ideologier borde läsa den och alla andra också för den delen.

Boken är uppbyggd kring en vandring författaren gjort genom Stockholms södra förorter, från Kungens kurva till Gullmarsplan. Uppblandat med vandringen i nutid skriver Wirtén om de olika stadsdelarnas utveckling och de olika ideologier som under decennierna legat till grund för stadsstrukturen. Han blandar även in sin egen uppväxt och hur han med sina föräldrar flyttat mellan de olika ideal som funnits.

En av grunderna till boken är innerstadens nedlåtande syn på förorten och de människor som bor där. Många förorter sägs börja med bebyggelsen under femtiotalet och framåt och kritiseras för att ge upphov till rotlösa människor som inte har någon historia att förhålla sig till. Wirtén visar hur fel detta är, hur många platser har rötter från vikingatid och att man fortfarande på många ställen kan se de historiska spåren. Detta kompletteras med beskrivningar av de många olika ideologier som använts i byggandet av förorten och leder fram till att jag som läsare tycker att förorter framstår som betydligt mer komplex och intressant än innerstaden/stenstaden.

Mycket i de historiska skildringarna är hårresande, som Stockholms hantering av övriga kommuner i området när man önskade växa. En del av de problem som kringkommunerna länge dragits med uppkom när staden byggde bostäder på andra kommuners mark och sedan placerade sina mindre bemedlade invånare där. Det är också intressant att läsa om motståndet mot pendeltågsstationer i Stuvsta och Flemmingsberg, trots ett stort antal resenärer.

Jag önskar att alla nyurbanister, stadsbyggnadsborgarråd, samhällsplanerare och alla som tror att det bara finns ett sätt att lösa problem och bygga stad läser den här boken. Den visar tydligt på hur olika ideologier har legat till grund för hur man byggt det olika orterna, men också att det finns fördelar med alla de olika byggnadssätten. De trafikseparerade höghusområdena från 60- och 70-talen har sina problem, men också den stora fördelen att vara trafikseparerade. Grannskapsområdena från 40- och 50-talen kanske inte levde upp till sina ideal, men har skapat miljöer som folk fortfarande trivs i. Problemet är, som så ofta, att en privilegierad klass får skriva historien och därför underkänner alla andra sätt att leva. Wirténs bok visar tydligt att Stockholm är en bra stad på grund av sin mångfald av stadsdelar och inte trots den. Livet i förorten är lika (om inte mer) myllrande och varierat som livet i innerstaden. Förorterna har sin egen historia som är värd att berättas.

"Vi lever redan tätt men utspritt. Det är Storstockholms geniala hemlighet."